Berätta om din bästa vän.
Först och främst: jag har många helt fantastiska vänner. Helt fantastiska som jag står mer eller mindre nära. Däremot vill jag inte räkna upp er för jag vill inte känna att jag missar någon. Ni som står mig närmst vet vilka ni är och hur mycket jag älskar er (hoppas jag).
MEN något som alla mina vänner är medvetna om är att jag har en extra speciell vän, som nog inte ens räknas som kompis utan mer som min syster.
Tove och jag hittade varandra på gymnasiet för 10 år sedan. I början var vi i samma "gäng" men inte närmst. Sedan åkte vi upp till mitt landställe en gång och där hittade vi varandra ordentligt. Relationen har på intet sätt varit enbart en dans på rosor, vi har bråkat, varit ifrån varandra, tagit avstånd, men alltid hittat tillbaka till varandra. Skrattat åt eländet och gått vidare. Detta har nog stärkt oss mycket, att vi inte har ältat, inte fördjupat oss.
Under en period i vårt liv var vi så olika. Vi förstod inte varandra och vi levde inte samma liv. Det som då hade kunnat skapa ett avstånd mellan oss för alltid, blev istället att vi omedvetet satte vår relation på pause. Ingen var arg, vi bara pausade. Sedan hittade vi tillbaka igen, starkare än någonsin.
Tove är en av få som känner hela mig. Som har sett alla mina sidor. Som sett min förvandling. Som vet mina negativa sidor och som kan hantera dom. Med Tove kan jag vara mig själv helt och hållet. Mot Tove kan jag vara helt ärlig, för jag anser mig vara en av få som ska kunna säga sanningen till henne. Om inte jag, vem?
Hon är den starkaste jag vet. Hon har en oerhörd drivkraft och vet vad hon vill. Dock är hon duktigare på att se framåt vad hon inte gjort och vad hon vill göra än vad hon faktiskt redan gjort och åstakommit. Vilket är synd och orättvist mot henne själv.
Hon är sämst på att se sitt eget värde. Bara under en minut önskar jag att hon skulle få se på sig själv som andra ser henne. Som jag ser henne. För man kan säga hur mycket som helst, men man tar inte in.
Ett exempel: Hon är grym på att sjunga. Har alltid varit. Jag har tyckt det sen vi lärde känna varandra och har försökt få henne att inse det sen dess.
I helgen (tio år senare) kommer hon till mig och säger: "vet du, det var några som hörde mig sjunga i helgen utan att jag visste om det, och folk kom in och frågade VEM ÄR DET SOM SJUNGER?? Jag veeeeet att du har sagt att jag sjunger bra och så, men jag har inte riktigt tagit till mig, för du är ju min bästis så du måste ju tycka att jag är bra...".
Jag är din bästis. Jag tycker du är bra. Men jag är också alltid ärlig, vare sig du vill eller inte (som du vet).
Jäkla långt inlägg detta. Men viktigt.
Det är inte det att jag inte kan leva utan dig. Jag vill bara inte.
<3 x 1000!
SvaraRadera